Funderingar

Från den stora arenan till det lilla mötet...

2021-04-08

”Efter nyligen genomförd första konsert för våren samt tillbakablick och en titt framåt i kalendern, så kan jag bara ytterligare en gång bekräfta hur viktiga alla våra möten är med publiken. Denna konsert, en mer lättsam och avslappnad konsert, i god harmoni där mina sångare i åk 4 får möjlighet att träna och visa sina nyss lärda färdigheter för en inte alltför kräsen publik. En liten grupp ur samma gäng sjöng, en regnig decemberdag, sin julrepertoar för de allra yngsta åhörare som med stor uppmärksamhet lyssnade koncentrerat i hela 15 min! Eleverna bokstavligen skuttade tillbaka till skolan från denna sjungning, uppfyllda av små barns tindrande ögon och, minst sagt, spontana bifall. Tidigare samarbete med seniorer bör också nämnas då detta, i sin tur, lockat ännu fler pensionärer till körsång. Framför oss har vi nu ett antal konserter, varav en på en av våra stora scener, där publiken förstås förväntar sig en konsert på något högre nivå.”

Texten ovan publicerades aldrig… Jag var precis i färd med att uppdatera min hemsida samla ihop lite nya bilder, ändra en del information och lägga till några affsicher osv. Men… så stannade allting av… Bara sådär! Som om någon knäppt med fingrarna och så STOPP! Nu, ett år senare, är läget detsamma, om inte värre… Det fanns nog inte ens i min vildaste fantasi att detta skulle kunna hända. Ja, vad gör man? Eleverna, som nu går i femman, har under detta år kämpat tappert med motivationen. Att gå i musikklass där verksamheten bygger på mötet med publiken, det som i sin tur ger lusten och suget att få göra fler uppträdanden och fler konserter och som fr a främjar den musikaliska utvecklingen, ja, hur möter man det? Jag har inget svar, vi har stretat på, skolan har pågått som vanligt dock med körsång på armlängds avstånd (så gott det nu går) och med många tvättade händer och spritluktande salar och korridorer. Väldigt mycket har spelats in och dokumenterats och vi har envisats med att på det sättet sprida våra toner till nära och kära, för vi vill så gärna lyssnas på. Men vi har alla, under detta år, lärt oss och blivit påminda om hur viktigt mötet med publiken är. Jag hade helt glömt att jag skrivit ner raderna ovan, just då själv uppfylld av den konsert vi haft och lika glad som barnen, men inte den blekaste aning om att våra publikmöten skulle begränsas så inom en snar framtid. Som vi längtar till att allt ska bli som vanligt. I bästa fall går vi rikare och starkare ur detta och utan minsta tvekan om vad ni, kära publik, verkligen betyder!

Vad är det med musik? Egentligen? Vad gör musiken med oss?

2018-12-13

Varje torsdag denna termin har jag bannat mig själv... Helt utslagen när veckan närmar sig sitt slut. Dessutom torsdag med lektioner som rasslar på med endast 15 minuters näringsintag i en matsal där elektroniska örat hackar på rött mest hela tiden. Eldar på från kl 9.00-16.00. Rösten, vars normaltillstånd bör vara i sopranettläge börjar likna en grövre bröströst eller trött dagenefterröst efter sen kväll.

På väg hem, för att få en timme tyst och vila, undrar jag varför jag anmälde mig som vikarie denna hösttermin som toppas med ett antal julkonserter?

Efter en kopp te och en lätt slummer, ut igen, i mörkret, i blåsten med regnfuktiga droppar som sticks i ansiktet.Tuben till repet och jag hinner inte mer än till uppvärmningen och den första sången så får jag svaret på min fråga! Varje torsdag, samma svar!

När man står där, mitt i körklangen, och varenda ton känns i hela kroppen. VI gör MUSIK tillsammans och jag får ta del av detta, jag ÄR en del av detta och jag FÅR vara en del. DETTA är en ynnest!

Och med lätta steg går jag så hemåt igen, påfylld för att orka fylla på hos andra.

Det gör musiken med mig!

/Anna

Handen på hjärtat...

2018-09-28

Hur är det med pulsen egentligen och hur har vi det med tempot i våra kroppar? Varför är det så svårt att sjunga/spela i det tempo som faktiskt står angivet vilket det ju faktiskt ganska ofta gör.

Kring detta har jag ägnat en hel del av mina tankestunder. Ja… Fundera en stund, du också och handen på hjärtat… Pulsen i din kropp, går den inte lite väl fort? Är det månne tiden, åldern, tillvaron och stressen i vår vardag som ligger tätt bakom och får tempot att dra iväg.

Vi vet alla, och känner igen, att vår puls ökar vid ett framförande, men så ändå viktigare att komma ner i andningen och i pulsen för att göra ett stycke rättvisa, för att få karaktär och rätt utformning på en komposition som den från början är tänkt att framföras.

Eller är det så viktigt? Är det inte upp till utövaren att göra en tolkning utifrån sin egen uppfattning….???

Handen på hjärtat…

I mina olika roller som körsångare, körledare och tonsättare har jag ofta fått anledning att återkomma till detta med tempo. Som tonsättare får jag ibland frågor om framförandet av mina stycken och bland det första jag oftast påpekar är att följa det angivna tempot. När jag skriver musik för kör så är jag precis lika mycket körsångare som tonsättare. Jag sjunger igenom varenda stämma, jag smakar på vartenda ord och som förstasopran är det extra viktigt att på höga toner hinna med rätt vokalklang innan nästa ord och ton tar vid. Det är just här som tempot blir så viktigt, gränsen är hårfin innan det blir kläm i halsen och tonerna och klangen tappas bort …

Men som körledare… på scenen inför all publik och man är laddad… ’Ett djupt andetag - ta det lugnt – läs tyst igenom den snabbaste takten – andas igen’

Vad heter det förresten i plural? Ett tempo, flera tempon? Tempi?

/Anna